Huvudet bland molnen sa de förr.
Jag vet inte hur många gånger någon sagt liknande till mig.
Vet ni, i många år skämdes jag över det. Det där att jag kan sätta mig ner och låta tiden försvinna. Jag kämpade för att hålla fokus och blev i stället rejält effektiv.
Numera kan jag med glädje och njutning sätta mig ner och låta tiden gå. Liggandes på rygg i gräset kan jag betrakta molnen som sakta passerar ovanför mig. Vad säger de dig? Vad ser de? Vad tänker de om världen?
Känslan att ligga där och låta alla energier runtomkring prata direkt till mig är fantastisk. Den påminner om känslan som kom när jag började öppna upp mig. När jag tillät mig att ta in de intryck som kom från omvärlden, från o-världen, från instinkt och natur. Den där känslan av att något finns där, nästan som en klåda, känslan av fascination för allt det stora, vördnaden över vad som bara anades. Den känslan ger molnen mig.
Tar ni er tid att andas?
Låter ni tiden passera och bara vara här och nu?
Jag har med åren som gått äntligen insett att jag är som mest effektiv när jag tar mina pauser. När jag låter mig vila och andas. Den energin jag får av pausen gör sinnet effektivt och jag själv är mer mottaglig för omvärlden.
Jag möts ständigt av fråga, hur gör du för att hinna allt?
Det raka svaret är, det gör jag inte. Jag hinner inte med allting. Jag har ständigt saker på min lista som jag ligger efter med. Tricket är att jag inte längre straffar mig själv mentalt. Jag inser att jag ligger efter med saker, jag inser också att jag kan inte göra allting på en och samma gång. Jag tillåter mig att inte klara allting.
Den frihet det ger mig mentalt är enorm.
Var snäll mot er själva. Tillåt er att inte klara allting. Vissa saker behöver göras om och om igen innan man lyckas. Inse att det ligger styrka och enorma utvecklingsmöjligheter även i misslyckanden. Hur många bokmanus är färdiga i första omgången?
Vad säger molnen till dig?
Till mig säger de att livet går, du är här och nu. Låt andetagen följa dig på vägen och du skall lyckas.