Något jag ofta möts av är skeptism. Ett ifrågasättande i stil med, vem tror du att du är? Du är inte kristen nog etc etc.
Vet ni.
Det finns så många olika sätt att se på saken.
För mig kan kristendomen, och de andra religionerna för den delen, vara en trygghet. Det fina, det kärleksfulla. Det vackra.
Det är religion.
Budorden, alltså relationen till din gud och människorna runtomkring dig.
Är inte de en självklarhet?
Jag vet flera runtomkring som jobbar med healing, tarotläsningar e dy, de praktiserar detta och är kristna samtidigt. Häftigt att det fungerar va?
Jag själv lever enligt årets skiftningar. Varje årstid har sin charm och att följa naturen känns mer naturligt för mig, och som av en händelse så infaller de kristna högtiderna nästan exakt på samma dag som övriga högtider. Fascinerande.
Jag tycker det är dags att lägga det här förlegade sättet åt sidan.
Gud, gudar, andar, väsen, människor. Vi får alla plats.
Det viktigaste vi ger ut är kärleken. Kärlekens kraft är enorm. Det inkluderande, det som gör oss till en del av väven, våra handlingar, våra ord, vad vi har i våra hjärtan. Det är det viktiga. Den biten kommer vi åt genom att jobba med oss själva. Lära sig att älska sig själv, att läka sig själv, där har vi nyckeln.
Vörda jorden
Vörda din nästa
Vörda dig själv
Låt den gemensamma nämnaren få råda i stället för att se olikheterna.